Jag är nog ta mig fan den mest socialt handikappade människa på denna jord.Kom precis några ungar förbi och ropade "Bus eller godis". Och som vanligt när det än barn jag pratar med, så fick jag tunghäfta och får bara ur mig "Är det idag?" och fortsätter med min städning. Jag får ropa ner Peppe som enkelt hasplar ur sig "Tjenare ungar vad läskiga ni ser ut" till dom och skrattar, och så hämtar han lite nötter och ger dom.Jag har ett hjärta som rusar i bröstet och en obehagskänsla i hela kroppen.Jag är rädd för barn. Kan inte prata med dom. Känner mig i underläge. Får panik. Vill bort. Vill inte synas.Herregud vilken krake jag är.En medelålders kärring med en helvetes massa stora murar runt omkring mig och som ingenting kan tränga sig igenom...Ni behöver inte kommentera inlägget. Behöver bara rensa mina tankar och få känna mig misslyckad för ett tag.