- Annes Vita Veranda -

Nu är det bevisat, för mig själv i allafall...
Är jag stressad under en period, så orkar inte min kropp med.
Hela kroppen domnar bort, migränen sätter in och jag känner mig febrig och jag vill bara krypa ut ur mitt skinn.

Nu har det varit några sådana dagar igen, då jag bara har sovit, vilat och haft ont i allmänhet.
Har varit hemma från jobbet torsdag och fredag förra veckan och har bara tagit det lugnt i helgen.
Trodde jag skulle orka jobba idag men en sömnlös natt satte stopp för det.
Hade sån värk så jag visste inte hur jag skulle ligga.
Gick upp och tittade på tv fram till 03.00.
Försökte somna igen, men det gick inte. Var fortfarande vaken när sambons klocka ringde 05.30...
När han hade åkt till jobbet så kunde jag somna. Vaknade efter 3½ timma.
Inte mycket sömn på ett dygn...
Idag har jag haft som kramper i armarna och har knappt kunnat hålla i nånting.

Jag vet att värken även beror på att jag inte har varit hos kiropraktorn på ett tag, och att det är spänningarna i bröstryggen som trycker mot ryggmärgens känsliga nerver.
Har fått en akuttid i morgon eftermiddag, och jag hoppas att jag kan bli av med lite av värken för denna gången.

Har inte haft råd att gå dit, då jag har prioriterat tandläkaren istället.
Fick tillbaka lite av pengarna från tandfonden idag, så nu kan jag gå till kiropraktorn i allafall =)
Ska bli bättre på att gå regelbundet igen.
Mådde bättre när jag prioriterade dom besöken.

Magen har varit strulig igen åxå och jag tror även att det beror på all stress som jag har känt under dom senaste månaderna med alla problem som har varit både hemma och på jobbet.
I mellandagarna föll jag tillbaks in i mitt gamla "ätstörningsbeteende" igen, och försökte döva alla jobbiga saker, med mat.
Jag upptäckte ganska snart vad jag höll på med och försöker nu hitta tillbaks och hamna på "banan" igen.
Men dom 2 veckorna som jag höll på, så har jag alltså lyckats pajja det som jag byggt upp under dom här 2 åren som jag varit frisk.
Vågen visar +5 kg extra...

Är man gammal "missbrukare" så får man återfall då och då.
Jag blev förvarnad om att det kunde hända, när jag fortfarande gick på min behandling hos Anorexi och Bulimi Enheten.
Rådet som jag fick var, att om och när jag hamnade i en "svacka",
försöka ta sig igenom det jobbiga så fort man bara kan och orkar.
Att våga prata öppet om sitt "misslyckande" och våga be om hjälp.
Och det har jag gjort, till viss del i allafall.

Kanske skulle jag behöva lite mer stöd just nu, så jag orkar ta mig ur det ordentligt.
En liten push i rätt riktning, utan en massa förmanande ord.
Jag vet vad som är rätt och fel, jag behöver bara lite "du fixar det här"-snacket, om ni förstår vad jag menar.
Jag känner mig redan misslyckad, så det behöver ingen påpeka...
Jag skäms åxå nåt oerhört för vad jag har gjort, och jag är väldigt ledsen över att uppleva allt ännu en gång...

Styvsonen var borta igen hela helgen, utan att höra av sig.
Jag har bara kokat inombords över allt men har inte riktigt vetat hur jag ska ta upp allt som gjort mig så ledsen, arg och besviken. Över sambons sätt att "ta tag i problemen", och allt runt omkring.

Men igår eftermiddag så började lava att strömma ut ur vulkanen och jag bara kände att nu är det slut på
allt tjafsande. Naturligtvis ringde mamma mitt i när jag var i laddningsfasen, så jag fick diskutera lite med henne innan jag fångade upp både styvsonen och sambon i hallen när dom var på väg ut.

Jag öste ur mig allt och talade även om för sonen att nu räcker det med allt skit som han utsätter oss och mig för och att det är dax att ta lite vuxen-ansvar. Jag talade om att jag var skitförbannad för att han skiter i att visa respekt och bara är borta flera dagar, utan att höra av sig. Jag berättade att jag ligger vaken om nätterna av oro över var han är och om det har hänt nåt, och jag kunde även säga att fastän jag inte är hans mamma, så oroar jag mig och bryr mig precis som en "riktig" mamma gör!
Jag tog upp allt om ekonomin som gnager när vi går på knäna här hemma, om att jag vill att dom hittar på nåt tillsammans istället för att sitta vid varsin dator och spela.
Ja jag tror banne mig, jag fick ur mig ALLT!
Och välbehövligt var det!
Men, krävande på kropp och själ. Jag var så arg och rädd och ledsen när jag pratade med dom så jag skakade som en tok!

Ibland tror jag inte att jag är riktigt frisk, men utredningarna från läkarna visar på motsatsen (i allafall den psykiska biten är fullt frisk), konstigt nog...

Nä, nu måste det bli ett slut på allt jobbigt så jag får börja leva nångång.
Jag tycker det är dax att jag får lämna allt det jobbiga bakom mig och välkomna framtiden!