Lite vardagslyx

Idag åkte jag hem tidigare från jobbet. Stack strax efter två. Sen har jag strosat lite på stan. Handlat lite naturgodis och proteinbars på hälsokost, köpt en god juice som jag druckit och solat en 15-minuters. Känner mig så himla kall, blek och vintergrå. Funderar på att köra samma stuk i morgon eftermiddag, med att sluta tidigt och sola lite. Skönt!

Har varit och handlat lite och nu sitter jag och väntar på att sambon ska slå en signal när han är på hemväg från Södertälje, så han får hämta upp mig. Vi ska som vanligt upp till Elixir och träna ikväll. Igår var det vilodag. Behövdes. Är inte riktigt okej i ryggen från i fredags när jag skulle hjälpa till att flytta in vår nya tvättmaskin. Tokigt. 

Får köra lite försiktigt ikväll. 

Tränat igen

Okej. Jag har haft en del ångest. Och äntligen kunde jag gråta lite och få ur mig känslorna. Skrev in på ett forum förut, där jag är ,edlem och där människor i samma situation som jag, kan diskutera fritt och motivera varann, komma med ideer, förslag och förbättringar. Dela både glädje och sorg tillsammans. Fick en hel del bra råd där. Skönt. 

Strax innan tolv var vi på gymmet. Jag körde ett långpass. Sjuttio minuter styrka. Blev 700 kcal brända där. Dom 700 brände jag sen på smågodis som jag inte ätit på två veckor. Jävligt gott just då. Nu mest illamående. Men, det var mitt val. 

Har lagat lunchlådor till hela arbetsveckan, så man slipper tänka på det. Tisdag ska jag till smärtkliniken och först träffa en sjukgymnast och sen en kurator. Tre timmar tar det visst. Sen blir det nog nån typ av utvärdering angående om jag "passar in" eller om jag är för frisk för att fortsätta gå där eller rättare sagt, börja gå där. Har ju bara varit på utvärderingssamtal än så länge. Mitt mål var att jag skulle vara igång med regelbunden träning, inför besöket, och det målet har jag iaf nått! Bra det! Sen får vi se vad dom kan hitta på. Hoppas iaf att jag kan fortsätta med medicinen. Utan den så skulle jag inte kunnat träna alls. 

Träffade en jobbarkompis uppe på Elixir idag. Hon har aldrig tränat förut och är där för att dansa zumba. Hon blev besviken när jag sa att jag inte vill följa med. Men jag tänker köra min grej nu och det är styrka och kondition. Hänger på Peppe på hans tolv veckors program, men gör självklart inte dom saker han gör och är heller inte så extrem med maten. Mer stöttning och motivation, och sällskap förståss. Jag äter min mat och han äter sin. 

Nu är jag trött. Orkar inte göra så mycket mer idag tror jag. 

Down

Har så lätt att tappa fokus. Minsta lilla sak gör att jag tappar tron på mig själv. Igår vägde jag mig och för första gången på länge, så hade jag gått ner. Inte mycket men 0,8 kg iaf. Jag blev så glad att tårarna började rinna. Lite löjligt kanske, men det kändes skönt på nåt sätt. 

Ett par timmar senare så börjar tankarna invadera huvudet. "Vad tror du? Är det nåt att vara stolt över?" "Fjuttiga 0,8 kg när du har sååå mycket att gå ner.." "Ingen ide att du försöker, du kommer aldrig lyckas med att bli den typ av människa som du strävar efter". "Löjligt att ens försöka och du vet att dom tycker du ser löjlig ut på gymmet. Finns ingen där som är så stor som du. Alla mår illa över att du är där. Kroppen kommer ändå aldrig orka med så mycket träning som du försöker dig på med. Du kommer aldrig att duga till någon, inte ens till dig själv". Och sådär, snurrar det på...

Och sen sätter matsuget in och som vanligt faller jag, för att försöka döva känslorna och ekot inom mig. Och jag känner mig ännu mer kass och värdelös. Men egentligen så åt jag inte så mycket mer än vad jag skulle göra igår. Jag åt fyra pannkakor med sylt och grädde för att jag var hungrig. Och senare en grillad kotlett. Sammanlagt ca 400 kcal mer än vad jag skulle äta. Och egentligen är det ingen fara. Men mina gamla mönster från ätstörningarna sitter i och är väldigt lätta att plocka fram "vid behov"när något i mitt inreycker det behövs. Ångesten när sambon är så fokuserad och inte faller, har gått ner 6,5 kg medans jag bara 0,8 på tre veckor. Försöker att inte jämföra mig med andra, men det är så jag gör. Försöker tänka på att han inte har det tankemönstret som jag har, efter mina 16 jobbiga ätstörningsår. Att det som är "normalt" för mig att tänka på, att snurra runt med, inte är normalt för andra. Och så kommer det då ännu fler tankar på att jag inte är "normal" och att jag är en jävligt udda typ...

Det är så tufft att alltid behöva ta nya tag och kämpa på. Det är knappt att jag orkar resa mig efter dessa nederlag. Visst finns det många positiva saker av träningen och mitt nya sätt att äta på och som jag självklart ser. När jag tex tog ett bad härom kvällen så tyckte jag att det kändes som kroppen var lite tightare och inte var lika fladdrig. När jag skulle upp från badet så var det lite enklare, eftersom magmusklerna nu kunnde hjälpa mig upp. Ryggen och resten av kroppen känns mycket mindre värkig och även min kiropraktor såg att en förändring började ske.  Det är därför jag blir så himla ledsen, när jag ser allt det positiva som händer men ändå kan jag inte bli av med dom där tankarna. Blir så ledsen över att jag inte kan hålla kvar den positiva känslan och glädjas åt dom små, men ändå så bra, förändringarna som sker. 

Varför ska det vara så? Vad ska jag göra för att förändra? Hur ska jag kunna koppla av och släppa dom dåliga tankarna? Jag har ingen aning...