Allt är lugnt

Han är arg och besviken på jobbet. Det är hans förklaring. Tar ut det på mig. Reagerar på minsta lilla som han tar som en nedvärdering mot han som person. Det är inte min mening alls. Att föreslå att vi ska åka och lämna återvinning, tar han som att jag tycker han är lat. Missuppfattar allt. Har själv mått så dåligt för många år sedan. När man vred och vände på allt någon sa, och kom i nio fall av tio, fram till att det var något negativt, riktat mot mig. Jag gick i terapi för att vrida mina tankar rätt. Han, skulle aldrig göra samma sak och tror benhårt på att ensam är stark och att hålla allt inom sig tills man exploderar. Vi har alla våra sätt att lösa problem...

Nu är det lugnt. Vi gick båda och la oss tidigt. Han vägrade prata trots mina försök. Idag ska jag bara vara tyst. Finnas där och lyssna. Om han vill och behöver. Jag vet att jag är stark nu. Jag är i en bra period. Tvivlar inte mycket över vad jag kan och vad jag tror på. Men jag blir sårad, av elaka ord och dumheter som påminner mig om dom gamla tiderna, när jag var offret. Mitt skal är inte så tjockt och brister lätt, när jag hanteras ovarsamt. Men jag läker fort, för att fortsätta orka stå upp. För mig själv och det jag tror på...



Hemma

Han är hemma nu. Vill inte prata. Stänger av. Stänger ute mig. Säger jag är trög som inte fattar. Så då går jag också och lägger mig. Hur allt är i morgon det återstår att se.