Down
Ett par timmar senare så börjar tankarna invadera huvudet. "Vad tror du? Är det nåt att vara stolt över?" "Fjuttiga 0,8 kg när du har sååå mycket att gå ner.." "Ingen ide att du försöker, du kommer aldrig lyckas med att bli den typ av människa som du strävar efter". "Löjligt att ens försöka och du vet att dom tycker du ser löjlig ut på gymmet. Finns ingen där som är så stor som du. Alla mår illa över att du är där. Kroppen kommer ändå aldrig orka med så mycket träning som du försöker dig på med. Du kommer aldrig att duga till någon, inte ens till dig själv". Och sådär, snurrar det på...
Och sen sätter matsuget in och som vanligt faller jag, för att försöka döva känslorna och ekot inom mig. Och jag känner mig ännu mer kass och värdelös. Men egentligen så åt jag inte så mycket mer än vad jag skulle göra igår. Jag åt fyra pannkakor med sylt och grädde för att jag var hungrig. Och senare en grillad kotlett. Sammanlagt ca 400 kcal mer än vad jag skulle äta. Och egentligen är det ingen fara. Men mina gamla mönster från ätstörningarna sitter i och är väldigt lätta att plocka fram "vid behov"när något i mitt inreycker det behövs. Ångesten när sambon är så fokuserad och inte faller, har gått ner 6,5 kg medans jag bara 0,8 på tre veckor. Försöker att inte jämföra mig med andra, men det är så jag gör. Försöker tänka på att han inte har det tankemönstret som jag har, efter mina 16 jobbiga ätstörningsår. Att det som är "normalt" för mig att tänka på, att snurra runt med, inte är normalt för andra. Och så kommer det då ännu fler tankar på att jag inte är "normal" och att jag är en jävligt udda typ...
Det är så tufft att alltid behöva ta nya tag och kämpa på. Det är knappt att jag orkar resa mig efter dessa nederlag. Visst finns det många positiva saker av träningen och mitt nya sätt att äta på och som jag självklart ser. När jag tex tog ett bad härom kvällen så tyckte jag att det kändes som kroppen var lite tightare och inte var lika fladdrig. När jag skulle upp från badet så var det lite enklare, eftersom magmusklerna nu kunnde hjälpa mig upp. Ryggen och resten av kroppen känns mycket mindre värkig och även min kiropraktor såg att en förändring började ske. Det är därför jag blir så himla ledsen, när jag ser allt det positiva som händer men ändå kan jag inte bli av med dom där tankarna. Blir så ledsen över att jag inte kan hålla kvar den positiva känslan och glädjas åt dom små, men ändå så bra, förändringarna som sker.
Varför ska det vara så? Vad ska jag göra för att förändra? Hur ska jag kunna koppla av och släppa dom dåliga tankarna? Jag har ingen aning...