Previabesöket

Det var ett ganska underligt besök. Inte vad jag väntade mig och det var ganska blandade känslor i kroppen när jag gick därifrån.

Jag var där tidigt. Tog hissen upp. Det stod en mycket attraktiv man i hissen när jag klev in. Han frågade om jsg skulle till Previa. Japp, svarade jag. Han log. Så åkte vi upp. Han höll upp dörren för mig. Jag gick och satte mig medans han gick för att låsa upp och gå in på mottagningen. Aha, tänkte jag, någon som arbetar här. När han låst upp dörren så vände han sig om och frågade om jag hade tid klockan tre och om jag ville ha nåt att dricka eller om han kunde fixa en kopp kaffe åt mig, eftersom jag var där så tidigt. Jag blev lite ställd, men svarade nej tack och berättade att jag nyss hade köpt med mig en dricka. Han log och sa okej och så gick han in.
Har aldrig nånsin blivit tillfrågad om nåt sånt när jag tidigare har besökt en vårdinrättning. Blev faktiskt väldigt varmt berörd av hans fråga, hans leende och hans vänlighet.

Strax efter tre kom Lotta, beteendevetaren ut och hämtade mig. Hon bad mig kliva in i hennes rum och sätta mig i fåtöljen. Sen så sa hon bara: "Hörrödu Anne. Vad gör du egentligen här? Du är för frisk för att träffa mig och jag vet faktiskt inte vad jag ska kunna hjälpa dig med..." Jag blev ganska paff faktiskt. Vad svarar man på nåt sånt. Hon fortsatte med att fråga om hur sommaren hade varit och om hur jag har mått. Jag berättade om härliga Rhodos som vi besökte och om att halva semestern tyvärr gått åt till värk och smärta och inställda planer. Och så pratade vi lite om jobbet och om lite annat. Hon fortsatte med att göra en liten sammanfattning: "Jag funderar lite om vad vi pratade om förra gången och om det vi pratar om idag, och jag kommer bara fram till att det egentligen inte är min hjälp du behöver. Du är redan så klar över hur ditt liv ser ut och vart du vill komma i framtiden. Du har bara väldigt svårt att göra allt det du vill göra, för att du har så ont hela tiden. Och jag tror inte att du kommer vidare i ditt liv förrens du får hjälp med din värk och din smärta. Den drar liksom ut all din energi och får dig att tappa all tro på framtiden. Och du orkar inte fokusera dig på varken träning, viktnedgång, familjen eller dina vänner. Du är bara ledsen och trött hela tiden. Om du vill, och verkligen bara om DU vill, så kan jag ordna så du får träffa en smärtläkare som kanske kan hjälpa dig. Men det är ditt beslut..." Återigen blev jag ställd. Vad var det hon sa? Orden var som tagna ur en dröm och det är just det som jag önskat mig dom senaste åren. Men som jag har haft så svårt att veta hur jag ska hitta dit. Jag har alltså här en möjlighet att få hjälp mot mitt onda!!
Hon fortsatte med att berätta att hon trodde att jag behövde träffa en specialist istället för att bara träffa AT-läkare som inte förstår vad jag går igenom. "Det finns en riktigt duktig smärtläkare som arbetar på Previa en dag i veckan. Men han finns bara i Katrineholm. Men kan du ta dig dit, så kan jag fixa en tid... Din chef och personalavdelningen behöver bara godkänna ditt besök, då det kostar en del att besöka honom..."
Jag sa självklart ja till att träffa specialistläkaren och fick en tid den 11 september.
Lotta fick mig att lova att ta kontakt med henne igen ifall allt strular till sig igen och ifall jag behöver prata om något.
Sen skrev hon ner namn på läkaren och telefonnummer till Previa i Katrineholm. När hon skulle visa mig ut så bad hon mig följa med in till en kollega till henne som arbetade i samma korridor för att få adressen så jag hittade dit också. Kollegan visade sig vara killen som jag träffade i hissen och han var psykolog där... Jaha ja... :-)

Sen sa vi hej då och jag gick ut i solen med huvudet fullt av tankar.

Kan det vara möjligt att jag äntligen får en möjlighet att börja leva igen? Kommer jag kunna minska min värk och kunna börja planera framtiden igen?

Jag önskar och hoppas att det är min tid nu och att det finns någon som vakar över mig och som jag har att tacka för att jag äntligen har blivit "hörd".

Kärlek! <3

Kommentera här: