Ibland när man tror att livet är bra och när man för en gång skull ser en lite ljusare väg som öppnar sig för en. Det är då jorden börjar skälva och mörkret sakta smiter in genom springorna som uppstår. Ännu igen så är vi alltså där. Förhållandet knakar och elaka ord strömmar ur munnar och hela huset skakar av ilska och irritation. Han är förbannad på det mesta, tycker jag gnäller på allt och tar ut ilskan genom förnedrande ord. Jag är trött på att vara morsa och hushållerska åt en vuxen, försöker, men uttrycker mig på ett galet sätt så han misstolkar. Nu har han stuckit iväg med bilen. Vart, det vet inte jag. Jag städar och plockar med tårar som bränner och kinder som hettar av ilska. Önskar att vi nångång kunde befinna oss på samma plan, så vi hittar det där som vi båda älskar. Jag vill inte skiljas. Inte nu. Inte sen. Jag vet bara inte hur jag ska nå fram till honom utan att det alltid ska bli såhär. Jag orkar inte diskutera och bråka om allt hela tiden. Visst har jag del i det hela. Man är alltid två som träter.
Inga kommentarer önskas på detta inlägg. Ibland behöver bara orden och känslorna komma ut. Ta plats. För att inte fräta sönder mitt inre, min själ...