Det blir mycket

Förstår att några av er tycker det är tråkigt när jag nästan alltid pratar om tröning och min hälsa. Men det är lixom det jag prioriterar just nu. 

Ibland är det bra att vi inte har några barn som komplicerar vardagen. Vi är fria att göra vad vi vill och när vi vill. Men ändå så är det en stor sorg hos mig när alla runt omkring mig har barn och familj medans vi bara har varandra. Dennis är ju stor nu och bor inte hemma längre och han är ju inte mitt biologiska barn, och honom tycker jag om på ett annat sätt. Jag börjae bli gammal nu och tiden är inte på min sida längre. 
I 20 år har all min fokus varit kring vikt, mat och mående. År som bara runnit iväg utan att ha gett så speciellt mycket. Det har mest varit ett kämpande hela tiden och mycket sorg och tårar. Jag känner inte längre för att bry mig om vad andra tycker och tänker om mig och mitt liv. Jag har fullt upp med att leva. 
Nu när jag äntligen hittat glädjen i träningen igen och motivationen så
sakta kommer tillbaka, så tänker jag inte bry mig om negativa människor som inte kan glädjas åt andra. Jag låter dom leva sitt liv som dom vill. 
Jag är så jävla lycklig över den extra energi som träningen ger mig. Och snart är det dax att börja träna på det nya gymmet! Jag är så laddad!!!

Kommentera här: