Barnledig
D kan väl kanske inte riktigt räknas som ett "barn" egentligen, nu när han är 17 år, men ändå...
Knappt så man kommer ihåg, hur lugnt det kan vara.
Det har varit underbart skönt att slippa oroa sig för vad han är ute och ställer till med, och bara koppla bort och överlåta ansvaret för några dar, åt hans mor, medans min hjärna varvar ner och töms på alla jobbiga "snurr" som funnits där dom senaste månaderna.
Vi har inte gjort mycket alls i helgen förutom att sova, kolla på film och kokat en massa mat tills arbetsveckan drar igång igen i morgon.
Jag är grymt trött på allt tjat och gnäll och jobbiga diskussioner som vi haft här dom senaste veckorna.
Jag har haft många överväganden inom mig och jag tror i ärlighetens namn, att jag bestämt mig för att börja satsa på mig själv, istället för att bry mig så mycket om allt som händer och sker runt omkring mig.
Jag är inte den som är bra på att hålla tyst, när jag blir arg och besviken, men jag kanske behöver försöka att hålla mig mer lugn än vanligt, för att inte situationen här hemma ska bli ohållbar.
Kanske är det bättre att bara gå ut när man får nog?
Ta en sväng runt kvarteret och lugna ner nerverna och tankarna?
Det är många som gör så, så det kanske är en bra grej att prova?
Jag tror åxå att jag ska försöka fixa klart mitt lilla arbetsrum nu, så jag kan dra mig undan dit när jag behöver.
Stänga dörren, och bara vara jag.
Kommande vecka ska jag försöka mig på att ändra mitt mönster, för att se om det känns lite bättre inuti mig själv igen...
Jag saknar MIG!
skriven
kära vän, runt kvarteret räcker inte, jag går runt heeela Jönåker...typ 3,6 km....då känns de bra när man kommer in igen..